Allas Olika Värde

 

Mike Adams (https://en.wikipedia.org/wiki/Mike_Adams_(columnist) ) begick självmord 23 juli 2020. Detvar en vecka före det att han blivit tvingad avsluta sin universitetskarriär som professor (det engelska begreppet "professor" syftar på alla som föreläser på universitet, och kan även inkludera det vi i Sverige kallar doktorer, docenter, lektorer och liknande). 

Hans avskedande hade föregåtts av ett drev där, för att citera Wikipedia, "Hundreds of criminology professors and graduate students from across the U.S delivered a petition which  stated, "Through his rhetoric on Twitter and his column he has harassed, threatened, and spread hateful speech against students and faculty."

Mike Adams hade varit med i olika högertalkshows, såsom på Fox News. Han var en populär professor innan han blev kristen runt millennieskiftet. Därefter började han få problem inom universitetsvärlden.

Mike Adams har beskrivit hur han inspirerades av Lenny Bruce, en provokativ ståupp-komiker som tänjde på gränserna för vad man får lov att säga. Lenny Bruce inspirerade även Seinfeldt. Men det är svårt att vara Lenny Bruce. Lenny Bruce dog 1966 vid 40 års ålder av en drogöverdos inte långt efter att han blivit dömt till fängelse för förargelseväckande beteende. (Bruce hade i sina ståupp-rutiner använt många stötande ord, såsom "motherfucker," "cocksucker," "fuck," "shit," och "ass". )

NBC, som är ännu en av alla vänstermediekanaler i USA, har som överskrift:

"Professor who announced retirement after racist and sexist tweets died by suicide"

https://www.nbcnews.com/news/us-news/professor-who-announced-retirement-after-racist-sexist-tweets-died-self-n1235026

 

Vad var det Mike Adams sa som var så rasistiskt och sexistiskt?

Buzzfeed, som är USAs motsvarighet till Etc (alltså typ väldigt vänster), skriver:

In another tweet, wrote, "Don't shut down the universities. Shut down the non essential majors. Like Women’s Studies."

https://www.buzzfeednews.com/article/skbaer/mike-adams-uncw-professor-death

 

Daily Mail, som är en sensationslysten tidning, skriver:

 

The right-wing professor had a history of making misogynistic and racist comments. 

He once referred to transgender people as 'mentally ill' and mocked students who accused him of harassing them as 'weak pansies'.

The following day he posted a tweet in which he compared North Carolina's coronavirus restrictions to living 'in a slave state'. 

He tweeted: 'This evening I ate pizza and drank beer with six guys at a six seat table top. I almost felt like a free man who was not living in the slave state of North Carolina. Massa Cooper, let my people go!'  

'Massa', which means 'Master', was used in literature and representations of black people during the slave era as the way they referred to their owners. 

Later in 2016, he wrote that 'students who make false claims of harassment to silence others should also be deported'.

'I wonder whether LGBT stands for Lesbian, Gay, Bisexual and Thespian. So much drama, so few letters in the alphabet.' 

 

https://www.dailymail.co.uk/news/article-8560039/Controversial-professor-Mike-Adams-55-died-gunshot-wound.html

 

Detta är tydligen så stötande att hans eget universitet kallade hans uttalade "vile and inexcusable".

 

Jag kan inte hjälpa att tänka hur man så ofta hyllar "bad guys", som nu när P3 hyllar den dömde mördaren, rånaren, narkotikasäljare, med mera, Yasin. Som man kan läsa om här: https://samnytt.se/svt-marknadsfor-gangkriminell-rapartist-vagrar-ta-avstand-fran-brott/

 

Lite lagom spännande sådär i medelklasstrosan att få med en äkta gangster. En kille som kan försvara sina honor. Yasin som alltså kostar samhället en massa (ej inräknat hans musikintäkter förvisso), plus skador på människor och liv. 

 

Att jämföra med Mike Adams som sagt... ord. Taskiga ord om grupper, kanske. En elak kommentar om att women's studies är meningslöst vilket tydligen är sexism och alltså är en del av de patriarkala strukturer som slutar i våldtäkt och håller kvinnor nedtryckta i slaveriliknande tillstånd (Det låter kanske som att jag överdriver, men den som satt sig in i feminismens irrgångar vet att det är exakt så de ser på världen). 

 

Mike Adams är även det värsta man kan vara. Inte seriemördare eller maffiaboss -- sånt kan skyllas på socioekonomiska faktorer. Han är... rasist. Inte en sån rasist som hatar svarta, utan en sån rasist som vidmakthåller rasistiska strukturer genom att inte ta svartas smärta på allvar. Genom att inte konstant tycka synd om svarta kvarhålls svarta i de förtryckande strukturer som leder till att de är "tvungna" att ägna sig åt kriminalitet och därmed blir dödade av polisen (att de dödar varandra är betydligt vanligare men inte nämns i medierna som nåt större problem). Tänk att ordet "rasist" en gång betydde att man hatade svarta.

 

Låter det som ett absurt resonemang att Mike Adams tweet om att leva i en slavstat, eller hans kritik mot BLM-upprorsmakare, dödar svarta liv?  I så fall förstår du inte antirasismens "logik"... den är lika (o)vettig som all vänsterlogik. Det är därför vänstern måste kontrollera alla medier och akademier, gärna på politisk väg ge sig själva presstöd, samt dominera underhållningsindustrin, eftersom annars kommer folk inte att köpa deras alternativa verklighet. 

Mike Adams var en bad boy, men han var fel typ av bad boy. Det är coolt att vara en bad boy om man är rätt typ av bad boy, typ som Robie Williams i Take That, eller för kvinnor sådana som Miley Cyrus eller Lady Gaga. Normbrytande så länge det är "rätt" normer som bryts, som att se så sliskig ut som möjligt, vilket ses som att man "uttrycker sin kvinnlighet" eller nåt. Provocerande på "rätt" sätt, vilket inte kräver så mycket mer som tjej än att man svär och klär sig utmanande. Att knarka är okej också. Att ha en massa fula tatueringar, svära en massa och ha "diverse diagnoser", som en person kallade det. 

Men för Guds skull, kritisera inte BLM. Säg inget negativt om HBTQACDGHJK+ gruppen. 

   

Som jag förstår det tog Adams livet av sig för att han kände sig extremt stressad, utsatt, hotad och ensam. Det kan tyckas konstigt att någon tar livet av sig när han precis fått 500 000 USD i kompensation för att ha blivit sparkad, men att vara i ett drev är väldigt känslomässigt påfrestande. Att bli av med sitt jobb, sin identitet, att inse att allt man kämpat för är slut...  Nåväl, Mike Adams var vit och "hatisk" och några större tårar för honom ansågs inte nödvändigt i mainstream media. 

Pat Buchanan och William S Lind är två profiler inom det som skulle kunna den invandringskritiska högern. Ett annat namn är paleokonservativ, eller traditionell konservativ. Det som särskiljde dem från högern på 1980-talet är att högern utvecklades mot frihandel, fri invandring och frimarknad, och lämnade konservativa värderingar bakom sig. Samma utveckling skedde i Sverige, troligen utifrån amerikansk och brittisk förebild. I princip inget svenskt saknar förebild i USA och Storbritannien. En av de tydligaste skiljelinjerna är att den traditionella konservativa högern var skeptiska till homorörelsen och allt vad den innebär, medan nyhögern (även kallad nyliberal) tycker att alla ska få göra det de vill så länge det inte skadar någon annan. 

William S Lind (f. 1947) hörde jag först talas om i en artikel på Expo, som jag då fortfarande läste eftersom den ännu inte blivit så extrem som den blivit senaste året. (Expo har givetvis påverkats av den amerikanska debatten till att bli "woke". Woke vilket innebär att man "vaknat" och insett att alla samhällsproblem beror på vitas rasism mot svarta. Ett slags konspirationsteori egentligen.) Så här skrev i alla fall Expo:

Breiviks manifest, som publicerades strax innan massakern, börjar med en text av just William S. Lind, under rubriken ”Politisk korrekthet är kulturmarxism”. Texten är hämtad ur den antologi om ”kulturmarxism” som William S. Lind några år tidigare varit redaktör för: Politisk korrekthet. En kort historia om en ideologi.

Istället rörde sig Weyrich och Lind nu ännu längre högerut in i sin egen organisation Free Congress Foundation. FCF blev en bunker för vad som kom att kallas för ”paleokonservatism” (gammelkonservatism), en tendens som positionerade sig till höger om högern, i samma radikala miljö som libertarianer och etnonationalister.

 

I egenskap av ledare för FCF skrev Weyrich ett brev till sina anhängare år 1999 där han förklarade sin diagnos av situationen. Högern hade visserligen vunnit slaget om politiken, skrev Weyrich, men förlorat kriget om kulturen. Därför kommer alla politiska landvinningar visa sig förgäves.

 

Weyrichs brev väckte intresse inom den amerikanska radikalhögern, som ville förstå detta dunkla hot bättre – vad var egentligen kulturmarxism, var kom den ifrån, vem står bakom den?

Lind fick uppdraget att förklara fenomenet genom en serie föredrag och skrifter. Teoribildningen kulminerade i antologin Politisk korrekthet. En kort historia om en ideologi år 2004. Det var denna skrift som Breivik sju år senare klistrade in i sitt manifest som dess inledande kapitel.

Linds mytologi om hur västvärlden korrumperades kan summeras på följande vis: Politisk korrekthet är ”intellektuell AIDS”, det är en ”sjukdom” som har ”dödat tiotals miljoner människor”. Men egentligen är ”politisk korrekthet” bara ett annat namn för ”kulturmarxism”; ett täcknamn som uppfanns för att dölja dess sanna ursprung. ”Multikulturalism” är ett annat namn som kulturmarxismen döljer sig bakom, enligt Lind. Och vad är då kulturmarxism?

Kulturmarxismen, förklarar Lind, uppfanns av Frankfurtskolan, en krets av marxistiska samhällsvetare som var aktiva under mitten av 1900-talet. 

Men när nazisterna tog makten i Tyskland år 1933 tvingades Frankfurtskolan att lämna Tyskland eftersom många av institutets ledande medlemmar hade judisk bakgrund. De bosatte sig istället i Kalifornien och New York, där flera av dem blev aktiva på New Yorks Columbia University. I Linds historieskrivning började de genast att underminera sitt nya hemland, inte minst genom att indoktrinera USA:s studenter med ”politisk korrekthet”. Från sina bastioner i akademin och i medier lanserade de kulturmarxistiska påfund som mångfald, mångkultur, feminism, antirasism, hbtq-rättigheter, normkritik, identitetspolitik, ja till och med den litteraturkritiska metoden dekonstruktion. Genom denna subversiva verksamhet, genom att mobilisera ”en koalition av svarta, studenter, feminister och homosexuella” som den nya revolutionens fotsoldater – och genom att använda sig av ”PK” som vapen för att förhindra debatt och stigmatisera alla oliktänkande som ”rasister”, ”sexister” och ”homofober” – lyckades Frankfurtskolans medlemmar fördärva USA:s kultur och därmed hela västvärldens. 

https://expo.se/demonerna-pa-universitetet

Här ser man också varför jag läste Expo. Den svenska nyhögern (eller invandringskritiska höger) är helt ideologifri och består av pensionärer som säger att det var bättre förr. Vill man lära sig något får man lustigt nog gå till fienden. Som jag för övrigt håller med när de säger:

Linds och FCF:s karikatyr av Frankfurtskolan och hans berättelse om Institutet för social forskning tillskriver deras teorier och nätverk ett absurt inflytande. Hans beskrivning av Frankfurtskolans samhällsvetenskapliga metod – en sorts fusion mellan marxism och psykoanalys, vars egentliga namn är kritisk teori, och som försöker tolka samhället genom att granska dess kulturer och ideologier – är en så gott som komplett förvanskning. Framförallt reducerar Lind enorma och komplexa historiska skeenden och kulturella och ideologiska skiften till att framstå som det direkta resultatet av en liten, ondskefull sammansvärjning av judiska intellektuella som påstås besitta en mytisk, närmast djävulsk, manipulativ makt. 

https://expo.se/demonerna-pa-universitetet

 

Men det är ju också det som intellektuella texter handlar om: att ha olika åsikter och att inte se frågor i svartvit. Själv ogillar jag begrepp som "kulturmarxism" just för att det är alltför svartvitt på det där sättet amerikanska skribenter ofta gör saker. 

 

Antisemitism är ett typiskt sådant gift. Det känns bekvämt att skylla allt på judarna men det är också en återvändsgränd. Man kommer ingenstans. Att kalla allt man inte gillar "kulturmarxism" är tämligen primitiv också. Samma känsla har jag när jag hör kritik mot det "postmoderna", i synnerhet eftersom ingen riktigt vet vad postmodernism är, och ingen kan heller peka på vilka de här onda postmodernisterna är. Allt man är säker på är att den är en grupp onda människor med ondska avsikter om att förstöra samhället. 

 

Fria Tider översätter ibland krökikor av Pat Buchanan men jag tycker inte det gör honom riktig rättvisa. Buchanan (född 1938) har haft en lång och framträdande karriär (vilket jag skrivit om tidigare i bloggen). Om inte annat beundrar jag hur stadfast han stått i sina åsikter. De flesta som är aktiva inom medier och politik ändrar sina åsikter efter vart vindarna blåser, något som Buchanan aldrig gjort. Därför har han också sedan årtionden anklagats för rasism, antisemitism och homofobi.

 

Jag håller förstås inte med Buchanan i allt. Jag tror jag höll med Buchanan mer förr men har stegvis flyttat mig bort från honom, vilket jag tror beror på att Buchanan inte har någon djupare ideologi. Lind har jag inte haft så mycket möjlighet läsa eftersom det är svårt hitta hans texter. Google döljer det då de ser det som "extremt". De döljer även många sajter som Buchanan skriver på.

 

Det är samma sak med andra sajter som kan räknas till det "högerradikala". De är nästan omöjliga stöta på om man inte redan känner till dem, och det ger den konstiga känslan "vad gör jag när jag inte kan hitta det på Google?".

 

Vad jag också märkt med dessa halvdolda sajter är att oavsett hur ofta man än är inne på dem så dyker de inte upp högre i ens sökträffar för det. 

Buchanan skriver t.ex på Chronicles Magazine (https://www.chroniclesmagazine.org/) tillsammans med andra intellektuella inom den mer frispråkiga högern. Jag tycker om att läsa denna anti-PK-höger eftersom man då åtminstone lär sig något. Vill man läsa alla artiklar på Chronicles måste man för övrigt registrera sig men det är gratis och man binder inte upp sig till något. 

 

Söker man på Pat Buchanan eller William S Lind får man upp artiklar från det google tycker är de mest trovärdiga källorna: vänstertidningarna New York Times och Washington Post. Att det sedan är artiklar från 1990-talet är mindre viktigt.

 

En annan sida jag kollat in allt mer regelbundet är vdare.com. Vdare kan man knappt hitta genom google. Om man t.ex provar googla på "vdare trump" är den översta träffen i min träfflista från självdefinierade vänstersajten Vox. Nästa länk är från SPLC, vilket är en radikal antirasistisk grupp. Nästa grupp av träffar är från andra självbeskrivna vänstersajter (HuffPost, CNBC, QZ).  Men trots att den beskrivs som extremhöger innehåller den ändå mycket fakta, av sådant slag man inte får läsa på andra ställen. Den beskriver saker som de är, vilket gör att man åtminstone lär sig något nytt.  Vdare har funnits sedan slutet av 1990-talet och är en liten guldgruva av information. Vill man hitta något från dem måste man skriva "sajt:vdare.com". "sajt:vdare.com trump" ger t.ex nästan 12 000 träffar. Vdare får dock sägas vara en tämligen "rasistisk" sida, på så vis att den beskriver allt negativt med svarta i USA. Men så vitt jag kan bedöma är det de skriver korrekt. 

 

En mer radikal sajt är unz.com. Förutom att vara rasistisk är den även antisemitisk, det vill säga att många skribenter skyller allt på judar och en del anser att förintelsen är en myt. Men liksom vdare innehåller den förvånande mycket fakta, inklusive intressanta böcker från 1920- och 1930-talet som man inte kan hitta någon annanstans. Till exempel Henry Fords (grundare av bilmärket Ford) bok The International Jew från 1920. På den här typen av "rasistiska" sajter hittar man också en förvånande mängd högintelligenta och (i mindre grad men ändock) högutbildade personer. En skribent värd att läsa är Peter Frost som tycks vara eller har varit en framstående professor i antropologi. Han bloggar numer på http://evoandproud.blogspot.com 

Fördelen med "radikala" skribenter är att de inte behöver väja så snart de kommer in på något känsligt ämne. Mainstream skribenter -- både akademiker, tänkare, politiker, journalister, med mera -- kan inte skriva om sådant som riskerar visa att kvinnor är sämre på något än män (tvärtom är inga problem), att det finns problem med den homosexuella livsstilen, att vita människor ses som mer attraktiva än svarta, osv. Peter Frosts forskning har bland annat visat att män i alla kulturer över hela världen föredrar kvinnor med ljusare hy och han tror det beror på att det ser mer ungdomligt ut och för att kvinnor av biologiska skäl har ljusare hy än män, vilket alltså innebär att ljusare hy ses som ett attraktivt kvinnligt drag. Å andra sidan tycks kvinnor inte ha något emot en mörkare man. Huruvida det ses som mer attraktivt vet jag inte. Det är i alla fall den typen av frågor som man hade fått besvarade om akademin bestått av riktiga forskare och journalister hade haft lite integritet att rapportera vad vetenskapen säger. Istället ska alla låtsas som att "alla är lika" och så skyller man allt som visar annorlunda på "rasism". 

Av de "radikala" sajter jag känner till håller jag nog Vdare och Chronicles högst.

Vdare startades av britten Peter Brimelow som tidigare var radaktör för Fortune. Han skrev runt 1995 boken Alien Nation som handlar om hur massinvandring förstör USA. Av de invandringskritiska böcker på det temat jag läst är Alien Nation i en klass för sig. Betydligt bättre än Buchanans The Death of the West från 2001 eller Doublas Murrays The Strange Death of Europe från 2017. Att Murrays böcker fått så mycket uppmärksamhet beror kanske på att han är homosexuell, för då kan de inte placera honom i facket högerextrem. Överlag anser jag honom vara en usel debattör och en ytlig intellektuell, inte olik den svenska gnällhögern.

För övrigt kan ges ett specialnämnande till Quilette innan jag glömmer dem. De är som kvartal.se med långa artiklar, men det är också därför jag sällan läser dem för jag orkar inte med långa pretentiösa artiklar som man oftast egentligen inte är så intresserad att lägga sin tid på, när allt kommer omkring. 

Min poäng med detta blogginlägg är att ge lite information om dessa alternativa sajter för de behöver allt omnämnande de kan få. Börjar man med dessa kan man hitta fler, man kan hitta böcker, artiklar, bloggar, sajter, skribenter, osv. Alltihop betydligt mer intressant och lärorikt än vänsterns ständiga gnäll om sexism, homofobi och rasism.

Har inte bloggat på länge pga jag jobbat med boken som kom ut förra åren (egenpublicerad, kostade cirka 10 000 kr för att få 100 exemplar). Den finns att köpa fysiskt på t.ex Adlibris för lite över 200 kr eller digitalt för lite under 100 kr. Tyvärr kan jag ju inte outa mig här. Om någon nu är intresserad av det jag skrivit, vilket är en ideologisk genomgång över bland annat vänsterpolitik, så går det bra kommentera här eller skicka ett meddelande på flashback, och om jag tror att du inte försöker förstöra mitt liv så kanske jag svarar...

Jag håller just nu på med nästa bokprojekt som bland annat kommer handla om mångkultur.

Det har varit givande att skriva de här böckerna. Man undersöker varifrån alla tokiga vänsteridéer kommer och det är förstås mer konstruktivt än att skriva hatmejl till folk eller bittra inlägg på Flashback. Eller att blogga för den delen.

Samtidigt är det mycket jobb. Jag besöker biblioteket varje vecka och lånar inom många olika genrer. Sånt som inte finns lokalt fjärrlånar jag. Som exempel hämtade jag idag ut "News and the culture of lying" (Weaver, 1994), "Politisk korrekthet på svenska" (Kullbom 1998), "De apatiska barnen" (Sandstig 2000), och "Hur blir man klok på universitetet" (Ehn 2004). Sen försöker jag sätta samman allt jag läst till något slags enhet. Vetenskapliga artiklar kan man få tag på från en sida som heter sci-hub (den tas ner allt som oftast och får en ny adress - senaste fungerande är sci-hub.st) Äldre nyhetsartiklar kan jag tyvärr inte få tag på då det arkivet bara finns tillgängligt från universitet. En del böcker har jag också fått köpa, varav två som är på väg från USA (en köpt från Amazon och en från Abebooks).

Vad som förvånat mig mest är akademikers totala brist på att se helheten. De ljuger kanske värre än journalister. Man häpnar hur lite det betyder när man kan läsa att "studier visar", som journalister brukar skriva. Man skulle kunna flera böcker bara om hur journalister feltolkar och fultolkar, och hur akademiker i sin tur ägnar sig åt något som närmast kan beskrivas som systematiskt bedrägeri. Särskilt vad gäller studier inom genus, antirasism och HBTQ. Att det är så tror jag beror på maktstrukturerna -- det finns helt enkelt ingen som vågar eller vill gå emot strömmen inom dessa områden. Det kräver mycket jobb att granska allt detta och jag kan bara skrapa på ytan.

Min plan är att skriva färdigt den här boken och sedan får vi se. Nästa bok kommer att bli mera intressant och kommer kanske att göra att folk även läser den första boken. För de är del av samma system, liksom.

En inspiration jag har är Friedrich Nietzsche. Inte en filosof jag egentligen tycker är bra, men från 34 till 44 års ålder skrev han en bok om året. Sen förlorade han visserligen förståndet. Men om man kan skriva 10 böcker i en serie blir man nog bättre ansedd. Samma som med Harry Potter böckerna. Den första boken sålde inte särskilt bra, men för varje ny bok blev hon mer berömd.

Jag har planer på fler böcker. Om jag nu får leva, ha hälsan och orken och inte blir tystad av inflytelserika krafter. Jag försöker hålla böckerna lite hemliga för vänner och släkt så att de inte tvinga mig sluta skriva. Jag hoppas nämligen få sagt det jag vill få sagt i sin helhet. Jag har alltid känt jag har mycket att säga men inte fått någon möjlighet uttrycka detta, så vi får se om mina böcker gör att jag lyckas. Om inte annat har jag åtminstone försökt.

Jag tror det är viktigt att försöka hålla uppe sin integritet så man inte fastnar i umgänget med andra och allt vad de kan tänkas tycka och säga. Det kan vara svårt till en början men när man väl har satt igång flyter det på.

Man kan fråga sig varför jag ständigt skriver om detta ämnet, och svaret är att det är ett perspektiv som aldrig får höras annars. Traditionell media är ju som den är. Det saknar helt kanaler för att få ut en alternativ sanning. I Sverige serveras man en tillrättalagd verklighetsbild från USA baserad på vänstertidningar som New York Times kombinerat med vad man ser i amerikanska filmer och den svenska uppfattningen av att USA är "grundat på slaveri" och att de svarta helt enkelt behöver mera hjälp så att de överkommer den rasism som finns i systemet.

I USA vet många att svarta är farliga, åtminstone de svarta som bor i innerstädernas ghettoområden. Den sidan behöver därför inte nämnas i medierna - ungefär som att man i Sverige vet att alla som säljer droger är antingen svarta eller araber men på TV är de alltid vita och heter Jimmy eller liknande och snackar ungefär som Clark Olofsson gjorde på 1970-talet.

I den berättelsen beskriver en vit lärare i ett ghetto i USA hur det är att undervisa där. Finns det liknande berättelser från svenska lärare? Troligen. Men lärare som grupp är politiskt korrekta och lider av "stockholmssyndrom", dvs man identifierar sig med sina förövare. Om inte annat är det viktigt för dessa lärares karriärer att inte tänka tankar om att "de här ungarna är fucking rövhål". Men varför är det så svårt att få "bra lärare" till dåliga skolor? Ingen verkar vilja ta i den frågan... ungefär som att de inte kan fylla platserna på polishögskolan. Sen så kan politiker låtsas att bara man "förbättrar integration" och "motverkar stereotyper" så löser sig allt.

De misslyckas såklart, men nya politiker är redo att komma med nya löften. Partiet som tidigare hette Folkpartiet gav 2004 ut en rapport som hette "Utanförskapets karta" som visade vilka områden i Sverige som kunde klassas som utanförskapsområden. Uppdaterade versioner kom 2005, 2006 och 2008. Den som kom 2008 beskrev antalet utanförskapsområden 2006, vilka då uppgick till 156 stycken. Sedan dess har några nya rapporter inte kommit - vilket beror på att alliansen hade makten i åtta år. En rapport som gavs ut av Tino Sanadaji 2014 visade att räknar man på samma sätt som Folkpartiet så har antalet ökat från 156 år 2006 till 186 år 2012. Under alliansens tid vid makten var det vänstern som hävdade att utanförskap beror på alliansens skattesänkningar som ledde till ökade klyftor. Nya projekt är alltid välkomna - väljarna gillar sånt.

Hur som helst, i en artikel i "rasrealist"-tidningen American Renaissance år 2009 skriver en vit lärare hur hans tid på en svart skola förändrade honom. Det han skriver är troligen sant, vilket är orsaken till att de som driver denna typ av tidskrifter måste tystas av etablissemanget. Jared Taylor som driver tidningen blev 2019 nekad resetillstånd inom EU för hans "rasistiska" åsikter sågs som ett hot.

Varför är det så? En del tror det är genetik. Jag har funderat på varför det verkar som att svarta lyckas bra i vissa områden. Exempelvis adopterade eller sådana som kommer direkt från högambitiösa familjer i Afrika. De i USA verkar dock ofta tillhöra ett slags bottenskrap, vad nu än orsaken är till det. Kanske är det också så att dessa personers beteende förstärker varandra när de är i en grupp med andra svarta.

Här är några citat ur artikeln:

Most whites simply do not know what black people are like in large numbers, and the first encounter can be a shock. One of the most immediately striking things about my students was that they were loud.

Most of the blacks I taught simply had no interest in academic subjects. I taught history, and students would often say they didn’t want to do an assignment or they didn’t like history because it was all about white people. Of course, this was “diversity” history, in which every cowboy’s black cook got a special page on how he contributed to winning the West, but black children still found it inadequate.

Once I decided to fill 25 minutes by having students write about one thing the government should do to improve America. Nearly every black gave a variation on the theme of “We need more government services.” My students had only the vaguest notion of who pays for government services. Many black girls are perfectly happy to be welfare queens. On career day, one girl explained to the class that she was going to have lots of children and get fat checks from the government. No one in the class seemed to have any objection to this career choice.

One point on which all blacks agree is that everything is “racis’.” This is one message of liberalism they have absorbed completely. Did you do your homework? “Na, homework racis’.” Why did you get an F on the test? “Test racis’.”

They seem to have no sense of romance, of falling in love. What brings men and women together is sex, pure and simple, and there is a crude openness about this.

There is a level of conformity among blacks that whites would find hard to believe. They like one kind of music: rap. They will vote for one political party: Democrat. They dance one way, speak one way, are loud the same way, and fail their exams in the same way. Of course, there are exceptions but they are rare.

One tragic outcome among whites who have been teaching for too long is that it can engender something close to hatred. One teacher I knew gave up fast food — not for health reasons but because where he lived most fast-food workers were black. He had enough of blacks on the job. This was an extreme example, but years of frustration can take their toll. Many of my white colleagues with any experience were well on their way to that state of mind.

There is an unutterable secret among teachers: Almost all realize that blacks do not respond to traditional white instruction. Does that put the lie to environmentalism? Not at all. It is what brings about endless, pointless innovation that is supposed to bring blacks up to the white level.

----

Inte konstigt att den amerikanska debatten är förljugen. Ingen kan ju säga detta offentligt. Därför måste de hitta på "alternativa förklaringar", och därför måste de fortsätta ha segregerade skolor så att inte de godhjärtade vänstermänniskorna får alltför mycket direkt erfarenhet av de svarta. I Sverige är det kanske likadant med araber. Man vill i medierna framställa en idealbild av de som faktiskt är ambitiösa och lyckas medan man ignorerar de hundratusentals som lever i "utanförskapsområden" (självvald sådan).

En annan intressant parallell till Sverige är hur läraren beskriver att de uppmanas ge eleverna bättre betyg så att de kan komma genom skolan ändå. Jag misstänker att liknande sker i svenska skolor och jag har hört från lärare att de sätter högre betyg på de få elever i kaosskolor som faktiskt anstränger sig, men jag kan inte hitta några konkreta bevis för det i de rapporter där man jämför elever med utländsk bakgrunds nationella prov och slutbetyg. Jag är rätt säker på att det fuskas på något sätt dock, och att detta fusket gör att "icke-vita" elever har det lättare komma in på gymnasieskolor och sedan på universitet. Som man också kunnat läsa senaste tiden så uppmanas universiteten göra det möjligt för alla studenter som påbörjar en utbildning av avsluta den, genom att man t.ex har oändligt med omtentor, studenter kan byta examinator, osv. En del studenter tjatar till sig hemtentor istället för salstentor. På en del kurser jag läst har lärarna ersatt alla tentor med hemtentor. Hemtentor är jättebra för våra utländska myglare eftersom man inte behöver lära sig något, och man kan dessutom få hjälp av vänner som skriver tentan åt en.

Man kan också fuska sig in på högskolor med hjälp av högskoleprovet. Flashback har en lista på några av de som åkte fast för att ha fuskat sig in på utbildningar. Hur många mer finns det?

Det finns även särskilda kvoter för "alternativt urval" som utgör en tredjedel av de intagna på exempelvis den prestigefyllda läkarlinjen på Karolinska Institutet.

Det alternativa urvalet bygger på en bedömning av den sökandes motivation och lämplighet och urvalet sker i tre steg.

https://utbildning.ki.se/alternativt-urval

På den likaledes prestigefylla tandläkarutbildningen sa man uttryckligen att det alternativa urvalet skulle "skapa mångfald". Inte oväntat leder blattifieringen av Sverige till att folk hjälper sina släktingar och vänner.

Tanken bakom TAPIL var att få in fler studenter från arbetarklass eller med utländsk bakgrund på den statliga utbildningen. Under de senaste femton åren har 730 elever antagits via urvalet. Av dessa har 126 stycken en relation till anställda på KI eller har föräldrar som är tandläkare, visar en granskning från Kalla Fakta.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3ykMK/misstankt-korruption-pa-kis-topputbildning

Det finns nog mycket mer att granska om detta, om man nu någonsin kommer göra det. I USA har fuskeriet för att hjälpa svarta pågått sedan 1970-talet. Det saknas politisk vilja att säga som det är.

Det är inte heller svårt för medier och akademiker att dölja vad som sker. Man mäter det man vill mäta. "Mångfald" låter bra så då mäter man mångfald, och ju mer mångfald desto bättre. En skola där alla är araber har jättemycket "mångfald" så det är bra. När alla pratar arabiska har vi ett perfekt samhälle.

För den som nu inte tror att svarta skolor i USA ser ut så här, finns här en artikel i Quilette på samma tema. 

Jag recenserade nyligen boken "Haveriet" som jag inte ser som en särskilt välskriven och meningsfull bok.

"Migrationen i medierna", med undertiteln "men det får en väl inte prata om?" är en betydligt bättre antologi. Visserligen har de fördelen av att ha en del av de mest kända debattörerna inom ämnet, som statsvetaren Ulf Bjereld (S), Rakel Chukri (numer Sydsvenskan?), Anna Dahlberg (Expressen), samt akademiker som Andreas Johansson Heinö (jag har recenserat hans bok "Gillar vi olika") och journalistikprofessorn Jesper Strömbäck.

Även medieforskaren Kristoffer Holt förtjänar att nämnas i sammanhanget. Ett nytt namn för mig, men hans forskningsområde är alternativmedia som han skrivit en del om. Han går genom alternativmedias historiska bakgrund och hur vänstern i början av 2000-talet såg positivt på alternativmedias framväxt på nätet eftersom alternativmedia sedan 1970-talet varit ett vänsteralternativ. Först efter ungefär 2006-2008 insåg de att alternativmedia kommit att domineras av högermedia, eller invandringskritisk media. I boken "migrationen i media" väljer Holt att kalla svenska alternativmediesidor som Ledarsidorna.se, Fria Tider, Nyheter Idag, med mera, för "IAM", vilket står för "Invandringskritiska alternativmedier", något jag tycker är rättvisande eftersom det är det mest deskriptiva. Som Holt förklarar det är nämligen inte de invandringskritiska sajterna alltid högerpopulister. En del ser sig som socialdemokratiska, andra som nyliberaler. Dock är de alla invandringskritiska.

Rakel Chukri och Anders Lindberg anser förstås att media inte mörkar, medan andra skribenter visar detta. Bland annat då Holt, men även Björn Häger, ord för Publicistklubben. Det är bra att dessa saker kommer upp igen för man har glömt en del. Som ett citat Häger ger från 2012: "En chefredaktör berättar att det finns uppgifter om invandrares brottslighet som är sanna men som han inte publicerar: -Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå därför att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen. " (citat ur Problempartiet (Simo, 2012) - det handlar om romer)

Om man inte kallar detta "mörka" vad ska man då kalla det?

Anders Lindberg visar som vanligt att han lever i sin egen värld. Man frågar sig om han öht är seriös i det han skriver eller om han avsiktligt skriver som han gör enbart för att provocera. I sin text vill han koppla samman uppfattningen att media mörkar invandringsproblem med teorin om den judiska konspiration och inleder sitt inlägg med att citera från Sions Vises protokoll, vilket är en bok som tros ha skrivits av ryssar i början av 1900-talet i avsikt att få folk att tro att det finns en internationell konspiration.

Lasse Granestrand som i 30 år var reporter på DN kommer med en unik inblick från en tidigare regimmedarbetare. Gunnar Sandelin (som skrev i boken Haveriet) har tidigare kommit ut med sin "bekännelse", men efter det har inte så mycket mer av det slaget kommit från honom. Granestrand är uppriktig med att medier och politiker tillsammans misslyckades i att beskriva invandringsproblemen. Hans hypotes är att det blev så för att man ville samarbeta mot SD. Politiker ville därför inte uttrycka att de ville reglera invandring, och det blev därmed svårare för journalister att hitta politiker med sådana åsikter, vilket gjorde att de journalister som ändå ville skriva sådant blev misstänkliggjorda. Granestrand erkänner även att journalister ofta litar alltför mycket på utsagor från individer - han tar som exempel apatiska barn - och för lite tar med myndigheters perspektiv.

Allt som allt skulle jag rekommendera denna bok framför Haveriet. Från varje artikel lär man sig något, och då de är skrivna av professionella skribenter är de också ypperligt välskrivna.